Som en naken eremitkräfta vid ebb!

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Du klarade inte tentan, fick inte jobbet, kakan blev skit och den där heta dejten visade sig vara ett ytterst besynnerligt väsen..

I måndags hade jag tagit ledigt för att fixa lite måsten och även göra lite roligheter.

Tyvärr fick jag vinterkräksjukan och var (som en författare så fint beskrev en gång) "en naken förvirrad eremitkräfta vid ebb. Letandes efter sitt skal."

Liggandes i fosterställning med feberfrossa, oförmögen till att varkens äta eller dricka kände jag mig ensammast i världen.

Väl frisk kände jag sådan glädje över att klara av en sådan simpel sak som att få äta och behålla det utan att hulkandes stå över en toalett. (Det finns ju faktiskt betydligt värre saker än så.)

Glädje över vänner och grannar som så snällt erbjöd sin hjälp.

Behövde jag något? De kunde handla till mig. Tips och råd. Drack jag tillräckligt?

Deras omtanke & närvaro helt enkelt.

Sötaste ni. Tack! Vi måste vara bättre på att uppskatta de små sakerna i livet. Det enkla. De vi så lätt tar för givet. Det är ju ändå det som gör livet till vad det är.

Så skriv om tentan, sök nytt jobb, baka en ny kaka och gå på en ny dejt! Ge någon en kram. Men framförallt ; Uppskatta livet!

P.S

Sedan kunde jag helt plötsligt dra upp blixtlåsen på min favoritklänning igen efter dessa dygn av uppkastning.

Det åtgärdade jag snabbt genom att äta en burgare till lunch idag.

"Snabbt vunnet, lätt försvunnet!"

D.S